It’s better to watch stuff than to do stuff

Johan: Yen-Hsun Lu, en kille med minusstatistik mot Kristian Pless, blev alltså alldeles för svår i slutändan. Tragiskt.

Ett klassiskt Nalbandianögonblick inföll i alla fall vid ställningen 5-5 i andra set och 40-15 i Nalles serve. Nalle slår en stoppboll mot Lus backhandsida, en bra sådan. Men Lu är snabbt där och slicar kross tillbaka, framför och förbi en stillastående Nalbandian. Bollen sitter klockrent på linjen, men döms ut. Ett förvånat sus går genom publiken. Lu vill självklart koll på bollen och begär hawk-eye inom en sekund från det att linjedomaren skriker ”out!”. Och det är nu det inträffar. Kameran filmar först Lu när han går tillbaka mot backhandhörnet, han vet ju att bollen var inne, han behöver minsann inte vänta in hawk-eye. Nalbandian, som stod mindre än en meter från bollen när den landade vet ju såklart också att den var inne och går därför även han tillbaka för att göra sig redo för serve. Skulle man kunna tro. Men icke. I nästa klipp sitter Nalbandian ner i sin stol, under sitt lilla plastparasoll, och äter en bit choklad. Svettbanden har han redan tagit av sig. Här ska inte spelas några fler bollar. Det har Nalbandian bestämt.

Nalbandian är tennisens Homer Simpson. Latheten bedrar honom alltid. Han vet ju precis som alla andra att gamet inte är färdigspelat men han vill så gärna att det ska vara så. Han vill det så innerligt mycket att han till slut låtsas att det är så. Men det är ju också därför vi älskar honom, vår lille Nalle. För att han är precis lika gris-lat som alla vi andra.