tisdag 12 januari 2010

Årets första Slam!



Rickard: På fredag packar jag pass och bikini och åker till Australien. Open. De första dagarna blir det lite roadtrip i Laverland men sedan tänkte jag slå camp i Melbourne Park. Antar att jag då kommer att vilja spotta ur mig lite tennisrelaterat trams i realtid, något ni kommer att kunna följa i rutan till höger eller på Twitter.

söndag 10 januari 2010

Fullträff

Rickard: Titta på dom. Guldet, glimret, ögonen, frisyrerna. Dom är ju gjorda för varandra.

torsdag 31 december 2009

Gult nytt år!



Rickard: Årets sista dag. Runt om i världen rundas det av med skumpa och skratt. I Sydamerika kan vi ana att Nalle, trots tidsskillnaden, redan startat igång grillen. Nere på Costa del Sol trimmar Nando sin redan silkeslena bröstkorg innan det blir pub crawl med hela Davis Cup-laget i Torremolinos. Wawrinka försöker göra sig fin någonstans i Lausanne, men det går sådär. Och Down Under har Hewitt just avverkat sitt tredje intervallpass i brännande hetta innan solen sakta börjar gå ned.

Ja, snart klämtar klockorna som förkunnar att vi har fyra nya Slams att se fram emot. Vi skålar för Feds alla triumfer, vi ger varandra fyllelöften om att börja bry oss mer om Robredo och vi ringer ut Andy Murray i den bistra nyårsnatten.

För ska jag ge mig på att blicka lite framåt så är det just Aids som vi måste hitta ett botemedel emot 2010. Smuts är inte längre Feds stora hot, jag har ju till och med börjat gilla honom lite som ni vet. Men som den superhjälte Fed är kommer det alltid att finnas någon illvillig superskurk som ska ställa till det i hans värld. 2008 och -09 var det Smuts, som med sina schizofrena drag mördade spelare efter spelare på touren. Inte sällan dog de med ett stort förvridet leende. Han var klurig, oförutsägbar och tuff. En värdig villain helt klart.

Men nästa år kommer Pingvinen att slå till i Fedham City. Ett missfoster som blev nedkastad i en å av sina föräldrar då de tyckte att han var missbildad och ful, men han flöt vidare från avloppet till futures, vidare till challengers och ATP, där han nu mycket defensivt och fegt skjuter krumma passeringar på sina motståndare från skuggorna bakom baslinjen. Till och med hans enda flickvän fick nog och lämnade honom nu i vintras. Med sitt kroppskomplex som starkaste drivkraft kommer han att bli livsfarlig.

Ja, så går mina sista tankar för det här året. Om två veckor åker jag till Melbourne för att dricka Foster´s, titta på Wozniackis morgongymnastik och flukta efter schweiziska tvåbarnspappor. Kanske hörs vi då!

måndag 21 december 2009

18-21 - Lost and Found

Rickard: Som ni märkte så föll det ned någon meter snö utanför fönstret och helt plötsligt kändes det mycket roligare att försvinna ned i den istället för i minnenas träsk. Så då gjorde jag det. Men några saker till har jag att avhandla innan jag lägger -09 åt sidan.

Vi börjar med att tömma lost and found-lådan i lillhjärnan.



Året började med att Smuts bytte Wilson mot Head och skyllde alltifrån sin dåliga serve till albanernas genpool på sin nya sponsor.



Och lagom till Indian Wells hade Nando fått knulla 300 flickebarn på tre kontinenter. Det måste firas tänkte han och skaffade sig en otidsenlig mohawk-frilla.



Under Madrid hade någon nervös roddare med John Hinckley-komplex laddat konfettikanonen med TNT. Fed och lill-Marat överlevde dock attentatet och prisceremonin blev till ett apkalas på Skansen-Akvariet.



Det är inte lätt att hitta en flicka som blir våt av att se dig slå en drive-volley. Men Haas har gjort det. Och när han slog Smuts i Halle kunde man följa Sara Fosters mest primala sexualdrifter från första bänk.



In i Wimbledon klev han som en Dressman-knullad servitör med en bögslunga som såg ut som en After Eight-ask. Ut klev han klart värdigare.



Vad får man om man tar ängens vackraste vildhäst, trycker in den på en cirkus och låter Bronett-bröderna gå loss på den med ridspön? Marat Safin. 12 år i tyglar men nu är du äntligen fri igen!



Du är lik Muhammed Ali. Vi fattar. Lägg ned nu för i helvete!



Och så hoppas vi att Rafa får sig en sillsmörgås eller två under julledigheten. 13 raka game mot Berdych i Davis Cup-finalen var ett friskhetstecken men till Monte-Carlo 2010 vill jag se minst 10 kilo muskler till. På vardera arm.

torsdag 17 december 2009

17 - Eftersnacket



Rickard: Jag minns förra sensommaren när Delpo vann 23 matcher i rad och kammade hem fyra bucklor straight. Kul run för lillkisen tänkte jag då. Och när han kom in i topp 20-familjen behandlade jag honom styvmoderligt. Jag hade ju min argentinare sen gammalt att hålla i liksom, kände inte att jag behövde en lycksökare till. Året gick mot sitt slut och min gamla Nalle satte honom på plats i Basel och Paris för att avsluta året med att skälla ut honom efter Davis Cup-finalen.

Men Delpo segade sig fast i toppen under 2009, trängde sig in på topp 10 och jag förstod att jag på allvar behövde förhålla mig till honom. Inte minst efter att Nalle hade satt sin sista flintastek. Året rullade på, vi lärde oss att trivas ihop till semi ungefär, men sedan sa jag stopp. Han ville hela tiden längre, men jag kände att där fick det räcka. Vår relation fastnade där, gick på tomgång. Men så kom US Open-finalen. Eller rättare sagt, post match-intervjun efter finalen. Det var första gången jag hörde lillkisen snacka. Ödmjuk, varm, blygsöt och alldeles, alldeles... underbar!

Det var ett ögonblick som fick vår relation att ta ett nödvändigt steg framåt. Nästa år vill jag tillbringa fler finaler ihop med honom.

onsdag 16 december 2009

16 - Svettigaste tresetaren

Rickard: Kanske ska slänga in här - utan Rafa that is. Och här faller min röst på finalen mellan Robredo och Pico i Buenos Aires. Den hade allt förutom ett lyckligt slut. Den var tajt som en 16-årig badmintonflickas röv. Juan slängde sig gång efter annan över gruset som en frustande matador. Tappade ledningar. Kom tillbaka. Tappade igen. Höll på att vinna. Men förlorade. Och brast ut i ett massivt hulkande. Det var en fantastisk liten gottis en svensk mörk februarinatt.

tisdag 15 december 2009

15 - Våldtäkten

Rickard: The first rule of tennis is, you do not touch the Mighty Fed. The second rule of tennis is, you DO NOT touch the Mighty Fed. Det här är grundläggande jävla regler som går tillbaka ända till den 8 augusti 1981. Men så under Franska Öppna hände det som fick en hel värld att hålla andan av förskräckelse.



Jag vet inte hur ni kände, men precis så här kände jag.

måndag 14 december 2009

14 - Den 6 juni



Rickard:
Runt om i Sverige hissade man flaggor, sjöng nationalsången och pratade tennis. Det låter fint, men se det var det inte. Jag kände mig som Mel Gibson. Alla ville prata med mig om vad jag tyckte och tänkte men själv ville jag bara odla skägg och smyghata folkgrupper i fred.

Allt stod på spel. Men redan efter några game släppte anspänningen, nummer 15 var klar. Jag kunde andas ut, bli full och gå vidare i livet. Men den 6 juni skulle visa sig vara en ännu viktigare dag för tennisen än vad man först kunde tro.

För nere i Mellaneuropa satt en belgiska och tittade på sin första tennismatch på 13 månader. Ja, jag pratar om Justine. Efter att ha fyllt sitt pensionärsliv med välgörenhetsarbete i Kongo, skidåkning och historieböcker, ville hon nu se om Fed kunde ta hem även gruset.

“I started to feel something strange. I couldn’t believe that this thing inside my heart that I thought was dead was coming back — this thought that I could walk on the court again.”

Efter några dagar vågade hon sig ut på banan, satte på sig sin keps och omedelbart rann safterna till. "I felt it, I still had the passion". In i närmsta butik, 14 nya racketar inhandlades och återkomsten var ett faktum.

söndag 13 december 2009

13 - Minnena som föll bort

Rickard: Det hinner hända mycket under ett år. Vissa saker minns man, annat faller ur minnet. Alla kommer vi att minnas när Obama blev vald till USA:s president, färre av oss kommer att tänka tillbaka på när Dalia Grybauskaite valdes till Lituaens nya president. När vi berättar om 2009 kommer vi att berätta om att det var då Michael Jackson dog. Det är i alla fall troligare än att vi nämner Jarl Alfredius bortgång samma år. Svininfluensan glömmer vi inte heller men koleran i Zimbabwe i våras har vi redan glömt bort.

Så under dagens lucka är det tomt. För idag minns jag allt som jag glömt bort.

Det rör sig om allt ifrån Montanes båda titlar till Bellucis seger i Gstaad. Jag minns också att jag inte kommer ihåg en enda av Tipsarevic´s 55 matcher och skulle någon säga till mig att Ginepri gick och vann Indianapolis så skulle han eller hon mötas av en tom, frågande blick. Och har Mario Ancic lagt av så skulle någon behöva påminna mig om det också.

lördag 12 december 2009

12 - Vändpunkten i Madrid



Rickard: Så här var läget i maj. Nadal var överlägset överlägsnast. Sen kom ett gökbo från Basel och därefter kom en stabil Djokovic. Men det här var före den där semifinalen med det där tie-breaket. Över 4 timmar av våldsamt bra spel som slutade med att hela spelkartan ritades om för resten av -09.

Smuts gick ut i tårar, bröt ihop på presskonferensen och var inte att räkna med under resten av utesäsongen. "I can admit now that after that match I experienced a little mental breakdown", sa han för några veckor sedan.

Nadal å sin sida hade malt ned sina knän till grunden och fick gå upp mot Fed i finalen med gikt upp till bröstvårtorna. Och efter fem raka förluster vann Råger så äntligen mot Rafa. En ett och ett halvt år lång förbannelse hade släppt.

Ja, resten är, så här på sluttampen av året, historia. Fed dansade hem två Slams, Nadal tog inte ett enda danssteg till och Smuts lärde sig inte föra förrän i Beijing i oktober.

fredag 11 december 2009

11 - Kyssen



Rickard: Ligger man på topp 10 i världen borde man vara en världsstjärna. Men Kolya blir inte ens igenkänd av sin högstadielärare. Inte ens när han var världstrea 2007 fick han någon klädsponsor. Han är yrkesmannen som arbetar i det tysta. Förlorar han är han en ukrainsk fuskare. Vinner han bryr sig ingen. Under anklagelserna mot honom 2008 var han mer bespottad än en kåt Tiger Woods. Och under våren 2009 drogs han med skador från häl till höft.

Men den uträknade underdogen kom tillbaka. Och som ni vet gillar jag underdogs. Mycket. I oktober tog han hem Malaysia och i Shanghai kom den stora revanschen. Efter att ha slagit in matchbollen mot Rafa sprang han fram till sin fru Irina, som med glädjetårar rinnande längs kinderna gav honom den största kyssen en man kan få. "Du är bäst i hela världen och du är bara min"-kyssen. I bara farten tog han sedan hem Masters Cup.

torsdag 10 december 2009

10 - Vackraste klippet

Rickard: Ibland gör skönhet ont. Ja, det är möjligt att det är så Lopez tänker när han ser sig själv i spegeln på morgonen, men jag tänker på något annat. För eftersom Fed med sin spröda Mr. Glass-kropp bara behagar spela dussinet tävlingar per år, så får man en del tid över till annat. Som att dyka ned i YouTube och leta efter pärlor.

Och årets vackraste video stod signaturen "RFExperience" för. Har ni inte kollat in dennes kanal har ni verkligen en härlig luciahelg framför er.

onsdag 9 december 2009

9 - Andys oflyt



Rickard: Min relation till Grisvalken har aldrig varit okomplicerad. Ibland ser jag en sarkastisk bully med neurosedynskadad backhand, andra gånger ser jag en witty kille med snabba oneliners och känsliga handleder. Min ambivalens inför honom har under årens lopp grävt djupa tvetydiga hål i mig. Men under 2009 hände något.

Under första halvåret började han bygga sitt förtroendekapital. I Melbourne och Indian Wells sopade han rent från Smuts, samtidigt som han förlorade smakfullt mot Fed i Melbourne, Miami och Madrid. Och dessutom hade han det goda omdömet att lägga sitt eget bröllop en vecka efter Feds och Mirkas. Han visste precis sin plats.

Så kom Wimbledon. I brist på Smuts avlivade han Aids och tog sig till en på förhand odramatisk final där Fed skulle få sola sig i den historiska glansen. Men matchen den 5 juli blev som bekant något helt annat och direkt efter matchbollen kändes inte Feds nittonde vinst mot honom lika kul som de arton tidigare.

Under det andra halvåret drabbades han sedan av ett otroligt oflyt. Knappa förluster mot Delpo i Washington och Montreal följdes upp med fitthårs-förluster mot Scooby-Doo i Cincy och Isner i New York. Och så kom en skada på det. Helt plötsligt saknade orättvisan proportioner. Det kändes som att Yin och Yang hade fått för sig att gruppvåldta honom. Men istället för att bittra ur tog han det som en man och åkte hem till frugan och softade. Sånt inger respekt.

Så när Andy och jag nu gör gemensamt bokslut för -09 gör vi det med svarta siffror.

tisdag 8 december 2009

8 - Blågul stolthet



Rickard: Om inte Federer blir en egen självständig stat kommer jag aldrig att följa tennisen med nationalistiska ögon. Tennisspelare shall not be judged by the color of their skin or flag but by the content of their kuk. Det är en liten livsfilosofi jag har.

Men två gånger i år rann det blågula blodet ändå till. Och båda gångerna var det Vinci som gjorde mig stolt som svensk. Första gången var i mars när vi mötte Israel nere i Malmö. Mina förväntningar på Andreas var låga men in kom en Braveheart-laddad viking och slogs för sitt land utan en tanke på sitt eget liv. Det andra tillfället bevittnade jag och Johan från ringside. Semifinalen i Båstad. Efter ett svagt första set reste han sig och började kötta hårt och smart. Han förlorade matchen men försvarade verkligen våra färger med en ära den juli-lördagen.

måndag 7 december 2009

7 - Danskt kött



Rickard: När året började trodde jag mest på Ivanovic, det ska jag erkänna. Adidas var då duktiga på att trycka in henne i tajta "Entrapment"-munderingar. Men sen spottade Hantuchova upp sig förbannat bra både i aprilnumret av Hello! Magazine och Sports Illustrated Swimsuit Edition under försommaren. Inte helt oväntat tog Alona Bondarenko upp kampen i majnumret av franska FHM. Sommaren var sedan vigd åt Sharapovas återkomst på gräset. Men så under hösten slog ett danskt flickebarn ut i full blom och sopade mattan med motståndet. US Open var startskottet, detta följdes upp av krampattacken i Doha i oktober och därefter defilerade hon i mål under semestern på Mauritius i november.

söndag 6 december 2009

6 - Rötmånaden



Rickard: Efter Wimbledon kände jag mig lika utarbetad som ett Gul Blend-rökande vårdbiträde i Skövde. Roger hade blivit helgjutet historisk och alla andra var skadade. Fram till New York väntade US Open Series som brukar ha sin naturliga och fuktiga plats under sensommaren. Men det var innan Scooby-Doo och hans frat-samurajer började anordna keg-partyn under matcherna och skrika hem en massa segrar. Bill Tilden vände sig i sin grav och fick inte ro i sin kista förrän Querrey skar upp röven på ett glasbord i september.

lördag 5 december 2009

5 - Sampras filtkostym



Rickard: 5 juli. Finalen i Wimbledon skulle avgöras. Borg var där, Nastase likaså. Laver, som såg ut som en sköldpadda som krupit ur sitt skal och solbadat i ett dygn, ja han var också där. Men så helt oförhappandes dyker Pistol-Pete upp från ingenstans och slinker ned i den kungliga boxen. Influgen under radarn direkt från Kalifornien. Ett ögonblick som skulle kunnat ge mig ståkuk fram till mitten av augusti. Men tyvärr kunde inte storheten i stunden sjunka in eftersom en massa telefoner helt plötsligt började ringa på högsta volym. Och varje gång jag svarade var det 1999 som skrek att det ville ha tillbaka sin kostym och sina glasögon.

fredag 4 december 2009

4 - Vattenflaskorna

Rickard: Hur lär man känna tennisspelare? Jo, man iakttar noggrant hur de behandlar sina vattenflaskor. Gör detta och du kan få skåda rakt in i deras själar. Johnny Mac i Stockholm -84 är nog det mest kända exemplet. Men ta även Verdasco i år. Tror ni att det var en tillfällighet att hans sportdryck var grön i AO och gul i Masters Cup? Notera då vilken kulör hans t-shirts hade vid dessa tillfällen.

Men mest minns jag ändå 2009 års båda världsettor. Först ut var Rafa i Rom när han 0.48 min in i nedanstående video sprang in i sina egna vattenflaskor. De efterföljande sekunderna bjuder på en resa in i djupet hos en mycket orolig människa.



Den andra händelsen utspelade sig i Madrid bara ett par veckor senare. Fed slaffsade bort sig mot Smuts, trashade sitt racket och gick och satte sig för 90 sekunders kontemplation. Efter några klunkar, 1.22 min in i videon, kommer ett i min värld klassiskt schweiziskt knyck.

torsdag 3 december 2009

3 - De goda vädergudarna



Rickard: Mycket kan man säga om året men vi hade i alla fall tur med vädret. Först var det solen som fräste sönder Smuts i kvarten mot Roddick i Melbourne och lite senare på våren blåste vinden och Nadal bort Aids så det yrde om det i Indian Wells-finalen. Och när väl Clijsters och Serena fick lira semifinal i US Open efter dygn av hällregn var köttröven så irriterad att hon både förlorade och mordhotade en koreansk liten tant.

onsdag 2 december 2009

2 - Knark och horor



Rickard: Under lucka två hittar vi sånt som får tennisklubbsverige att skita i brallan av politisk korrekthet. Strax innan blåsipporna slagit ut hånglade Gasquet upp en cocaine chic-modell i Miami. Efter en vår med tre semifinaler och en makalös match mot Gonzo i AO kissade fransmannen näskaffe i en burk och vips så var den säsongen förstörd. Och i oktober knallade min gamla favorit, den bortskämda slyngeln Ernests Gulbis, in på Sheraton på Tegelbacken för att få sig ett prisvärt blåsjobb. Men Pim-Pim agerade snabbt moralens väktare, hängde ut honom på sin blogg och farbror blå satte honom på första bästa Tallink-färja hem.

Två händelser som Safin skulle sammanfatta som "en bra lördagkväll".

tisdag 1 december 2009

1 - Mirkas bröst



Rickard: Ja, det började för ungefär ett år sedan. Hon dök upp i Melbourne med en moderlig aura och en frodig rondör. Men inte ens när vi fick veta att den schweiziska storken var på väg i mars kunde vi ana var barmen var på väg. Under Paris började man ana. Men när Federer vann tredje omgången mot Kohlschreiber i Wimbledon stod det klart - brösten hade då blivit så mjölktunga att hon inte kunde klappa händerna. Det var ett vackert ögonblick.

Gul adventskalender



Rickard:
Medan Federer ligger och pillar sig i naveln på Maldiverna har det blivit dags att sammanfatta 2009. Varje dag fram till jul kommer jag därför att välja ut slumpmässiga minnen från det gångna året.

måndag 2 november 2009

Tennistant



Rickard: Ingenting av värde händer på touren just nu. Det vet ni. Nej, hösten är istället en tid för rekreation och framåtblickande. Man vilar upp sig, bokar biljetter till Melbourne, umgås med familjen, spelar lite tennis i sin hemstad och äter Lindt-choklad. Det är ett vinnande recept för Federer så jag har ingen anledning att göra annorlunda.

Och om bara några dagar kommer Agassis självbiografi ut. Och den kommer att bli smaskig! Vi har redan fått reda på att han älskade känslan av metaamfetamin och förlorade Roland Gaross-finalen -90 av rädsla för att toupén skulle lossna.

torsdag 15 oktober 2009

Sport och politik



Rickard: Tack gode jävla Gud för att inte norrmännen arrangerar någon Slam.

“In a break with tradition, the Wimbledon committee awards the 2010 men's singles title to Andy Murray on the grounds that he has great potential, is trying very very hard and, generally speaking, people think he will deserve it one day."

lördag 3 oktober 2009

We´re gonna party like it´s vecka 40



Rickard: Om en vecka är det Masters-dags och efter det kommer cirkusen till Stockholm. Men det är då. Nu är det lördagkväll!

söndag 27 september 2009

Tidens tand


Rickard: Kvinnan till vänster vann just sin åttonde WTA-titel. Kvinnan till höger har fobi för att betala räkningar och åkt skitmycket taxi för våra pengar. Men det vore orättvist av mig att jämföra deras karriärer. Jag nöjer mig med att konstatera att båda precis fyllt 39 år.

onsdag 23 september 2009

The Great White



Rickard: 2007 tog Marat Safin en paus. Han kom på att han skulle bestiga Cho Oyu i Himalaya. Världens sjätte högsta berg på 8201 meter. Det slutade med att han åkte upp till basecamp på 3000 meter, rökte cigg och drack starksprit i en månad för att sedan ta jeepen tillbaka till civilisationen.

Nu tänkte jag se om jag kan slutföra det Marat påbörjade. Alltså inte att leva ett dekadent eremitliv i Tibet, utan att kliva upp på ett 8000-metersberg. Min resa mot detta mål kan ni följa på www.notestament.blogspot.com

För mig var du aldrig borta



Rickard: När en belgisk blaska i förra veckan snappade upp att du hade sprungit in i en tennisshop och köpt 14 nya racketar, ja då förstod jag vad som var på gång. Nu blir jag så illa tvungen att åka till Melbourne i januari.

fredag 18 september 2009

Unfinished business



Rickard: I nästa vecka ska vi styra upp t-shirts till er som förhandsbeställt. Och så ska jag berätta om hur jag har tänkt slutföra det Safin en gång påbörjade.

onsdag 16 september 2009

Don´t push it



Rickard: Pampas i all ära, men ganska exakt just här drar jag min gräns.