Rickard: Min relation till Grisvalken har aldrig varit okomplicerad. Ibland ser jag en sarkastisk bully med neurosedynskadad backhand, andra gånger ser jag en witty kille med snabba oneliners och känsliga handleder. Min ambivalens inför honom har under årens lopp grävt djupa tvetydiga hål i mig. Men under 2009 hände något.
Under första halvåret började han bygga sitt förtroendekapital. I Melbourne och Indian Wells sopade han rent från Smuts, samtidigt som han förlorade smakfullt mot Fed i Melbourne, Miami och Madrid. Och dessutom hade han det goda omdömet att lägga sitt eget bröllop en vecka efter Feds och Mirkas. Han visste precis sin plats.
Så kom Wimbledon. I brist på Smuts avlivade han Aids och tog sig till en på förhand odramatisk final där Fed skulle få sola sig i den historiska glansen. Men matchen den 5 juli blev som bekant något helt annat och direkt efter matchbollen kändes inte Feds nittonde vinst mot honom lika kul som de arton tidigare.
Under det andra halvåret drabbades han sedan av ett otroligt oflyt. Knappa förluster mot Delpo i Washington och Montreal följdes upp med fitthårs-förluster mot Scooby-Doo i Cincy och Isner i New York. Och så kom en skada på det. Helt plötsligt saknade orättvisan proportioner. Det kändes som att Yin och Yang hade fått för sig att gruppvåldta honom. Men istället för att bittra ur tog han det som en man och åkte hem till frugan och softade. Sånt inger respekt.
Så när Andy och jag nu gör gemensamt bokslut för -09 gör vi det med svarta siffror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar