Emotionellt dränerad

Rickard: Jag ville att Fed skulle vinna igår. Som fan. Men när han hade vunnit önskade jag att han hade förlorat. Rövspel ska inte belönas med guldkantad historieskrivning. Och vi kan inte förneka det även om vi vill. Och helvete vad jag vill. Men det blev smärtsamt uppenbart att den här segern var vardagsmat för honom. Den måttfulla glädjen efter matchbollen, sättet han slentrianmässigt tog emot bucklan, det banala och trötta talet. Det var som om Robredo hade vunnit en kvartsfinal i Vina del Mar. Och bakom honom stod en man som såg sin sista chans att bli odödlig, dö. Det kändes i hela hjärtat och helt plötsligt sörjde jag mer med Roddick än gladdes för Federer. 

Det var inte så här jag trodde nummer 15 skulle kännas. Men idag känner jag mer tomhet än lycka.