Rickard: Jag minns förra sensommaren när Delpo vann 23 matcher i rad och kammade hem fyra bucklor straight. Kul run för lillkisen tänkte jag då. Och när han kom in i topp 20-familjen behandlade jag honom styvmoderligt. Jag hade ju min argentinare sen gammalt att hålla i liksom, kände inte att jag behövde en lycksökare till. Året gick mot sitt slut och min gamla Nalle satte honom på plats i Basel och Paris för att avsluta året med att skälla ut honom efter Davis Cup-finalen.
Men Delpo segade sig fast i toppen under 2009, trängde sig in på topp 10 och jag förstod att jag på allvar behövde förhålla mig till honom. Inte minst efter att Nalle hade satt sin sista flintastek. Året rullade på, vi lärde oss att trivas ihop till semi ungefär, men sedan sa jag stopp. Han ville hela tiden längre, men jag kände att där fick det räcka. Vår relation fastnade där, gick på tomgång. Men så kom US Open-finalen. Eller rättare sagt, post match-intervjun efter finalen. Det var första gången jag hörde lillkisen snacka. Ödmjuk, varm, blygsöt och alldeles, alldeles... underbar!
Det var ett ögonblick som fick vår relation att ta ett nödvändigt steg framåt. Nästa år vill jag tillbringa fler finaler ihop med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar