Rickard: Runt om i Sverige hissade man flaggor, sjöng nationalsången och pratade tennis. Det låter fint, men se det var det inte. Jag kände mig som Mel Gibson. Alla ville prata med mig om vad jag tyckte och tänkte men själv ville jag bara odla skägg och smyghata folkgrupper i fred.
Allt stod på spel. Men redan efter några game släppte anspänningen, nummer 15 var klar. Jag kunde andas ut, bli full och gå vidare i livet. Men den 6 juni skulle visa sig vara en ännu viktigare dag för tennisen än vad man först kunde tro.
För nere i Mellaneuropa satt en belgiska och tittade på sin första tennismatch på 13 månader. Ja, jag pratar om Justine. Efter att ha fyllt sitt pensionärsliv med välgörenhetsarbete i Kongo, skidåkning och historieböcker, ville hon nu se om Fed kunde ta hem även gruset.
“I started to feel something strange. I couldn’t believe that this thing inside my heart that I thought was dead was coming back — this thought that I could walk on the court again.”
Efter några dagar vågade hon sig ut på banan, satte på sig sin keps och omedelbart rann safterna till. "I felt it, I still had the passion". In i närmsta butik, 14 nya racketar inhandlades och återkomsten var ett faktum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar