Mästaren mot nya verk

Rickard: Inte kunde jag ana att de två första kvartsfinalerna skulle innebära en sådan urladdning. Inte heller att de skulle ge mig så mycket kraft tillbaka.

Vid den här tidpunkten för ett år sedan sade Smuts familj att "kungen är död". De syftade då på Federers uttåg i semifinalen mot deras son. Även om många kände avsmak för detta utspel kändes det ändå som att det fick fäste. Under förra året undrade många om Federers stormaktstid var över, om det faktiskt var så att vi aldrig mer skulle få se honom så där elegant överlägsen igen.

Idag fick vi svaret. Idag nådde han den där nivån igen som känns som ett oskrivet vackert språk. Sättet på vilket han rörde sig, variationen av slag, timingen och koordinationen. Allt fungerade. Eller som en av BBC:s kommentatorer uttryckte sig i Wimbledonfinalen förra året - "It´s just... different tennis".

6-3, 6-0, 6-0. Ibland kan en tennisbana vara en väldigt ensam plats. När världssexan fick frågan om sina intryck av matchen svarade han "You have to ask Roger what happened". Så kände nog alla som såg den dryga timmen av perfektion.

Även om jag ogärna vill skriva Federers historia kan jag inte låta bli att jämföra två genier. Beethovens liv brukar delas in i tre perioder: virtuosåren, den heroiska mellanperioden och slutåren. Under virtuosåren skapade han vackra verk, lätta att ta till sig men med uttryck som vittnade om en kommande storslagenhet. Under mellanperioden skapade han de flesta av sina livsverk, blev geniförklarad och uppskattad världen över. Slutåren präglades av en mogenhet men också av fler experiment och högre intensitet.

Kanske är det så att vi har sett Federers virtuos- och mellanår passera och möjligtvis var det de första underbara tonerna ur Federers slutår vi såg idag. Men det finns i så fall ingen anledning att bli vemodig. Kom ihåg att det var under Beethovens slutår som bland annat den nionde symfonin skrevs.