Give in but don't give up

Johan: För det första, jag erkänner att Federers tid är slut. Det kommer aldrig att bli som förr. Och det finns säkert många anledningar till varför det är så. Vissa uppenbara, andra oförståeliga. Vad som hände i tredje set igår går inte att förklara med logik. Det finns inga orsakssamband, ingen kausalkedja. Det bara är så. Ett mysterium. Människan kommer att hitta Atlantis innan hon kan förklara Federers kollaps igår.

Men jag accepterar faktum. Det finns nu två spelare som Federer inte kan slå. Snart kanske det finns tre? Eller fyra? Vem vet. Men jag vet också att det spelar mindre roll. Jag älskar tennis för att Federer spelar tennis. Precis som att jag tycker om musik för att det finns låtar jag älskar. Inte tvärtom. Slutar Federer spela så slutar jag att älska tennis. Simple as that. Och missförtså mig inte, jag kan fortfarande titta på en match med Nadal och uppskatta spelet, förundras över vissa slag och bollar. Men det känns inte viktigt. Jag skulle aldrig gå upp mitt i natten för att se honom spela. Tennis utan Federer är som bakgrundsmusik. Trevlig men menlös.

Så jag skiter i vem som är bäst. Hoppet om att Federer ska göra en bra turnering till, eller kanske bara en bra match till, det räcker för mig. Jag är bara glad att jag har insett att det är så.

Min cirkel av förnekelse är bruten, och det känns bra.