Jag sprang, jag gled, jag skrek. Jag gjorde allt jag kunde.
Någon vecka senare går jag in på Gul Instinkt igen. Jag är skäggig och dras fortfarande med en höftskada från KM. Folk är upprörda, häcklar och skäller på oss. Jag trodde att jag hade kommit hem. Hem till tryggheten, till människor som skulle förstå mig. Nu känner jag istället avsmak för det som en gång var mitt hem. Kommer vi att kunna hitta tillbaka till varandra, tänker jag nu. Vi får se om US Open kan ge mig svaren.
Du och jag Ron. Du och jag.
Bry er inte om de negativa krafterna som sprider dålig stämning. Ni är giganter inom er nisch: Intelligenta tennisälskare utan hämningar.
SvaraRaderaNi är älskade.
Kul att ni är tillbaka. Har saknat er.
SvaraRaderaEnda tennisbloggen som är värd att besöka!
SvaraRadera