Prisa herren!

Rickard: Jag har försökt uppskatta Andy Murray. Han är ju en fantastisk tennisspelare, inget snack om saken. Men det går inte. Hans ständiga refererande till sin egen fysik provocerar mig. Gå in på hans hemsida, youtuba honom, läs intervjuer med honom – överallt pratas det hård träning. Men det spelar ingen roll hur mycket muskler han lägger på sig, han kommer ändå alltid att vara en ryggmärgsskadad ben-get. Ju förr hans dåliga självbild kan förstå det, desto bättre. Då kanske jag också kommer att tycka om honom.

På presskonferensen efteråt var han också noga med att påpeka en handfull gånger att förlusten inte hade något att göra med hans fysik. Samtidigt passade han dock på att lägga in en passus om att han varit sjuk de senaste dagarna. Usch. Tacka vet jag Forehando Verdasco.

Under vintern har han arbetat med Gil Reyes, Agassis gamle fystränare. Gils träning skulle kunna få vilken främlingslegionär som helst att börja gråta som en skolflicka. Men kring detta pratar inte spanjoren om. Han har inte det behovet. Idag lät han hellre sin fantastiska serve och en dikterande forehand tala, och som det tystade Murray.

Välkommen in i mitt hjärta och till de stora pojkarnas lekplats, Verdasco!